Har suttit och läst igenom mina inlägg och det står ganska klart vilka ämnen som överväger: bilen, bantning, röking. Jag kanske får byta underrubrik på bloggen. Bilburen rökare som bantar eller bantande rökare utan bil.

Ja . . . vad ska jag säga, nu är det dags igen. Jag ska FÖRSÖKA att sluta röka. Jag säger inte längre att jag ska sluta röka, utan att jag försöker. För övrigt säger jag inte så mycket om det alls, jag tänker att om jag försöker tillräckligt många gånger så kanske jag lyckas till slut. Även om jag inte lyckas så är det ju ändå en liten vinst med att vara rökfri någon, visserligen kort, men ändå period. Det känns ju lite som; like shit . . . det får man ju säga. Men det är inte nikotinet som är problemet, inte det största, utan vanan att sitta under fläkten och filosofera . . . . nu har jag inhalator och snus så jag får i mig nikotin så det räcker. 31 dagar att skapa en ny vana . . . jag har hört att det tar så många dagar att göra det. Det är ju inte många ens en gång. Att räkna pengar som jag tjänar in är rätt bra motivation 1200:- i månaden kan jag lägga på annat, det är ju en morot. Om jag i färg ska berätta hur det känns just nu så är det brunt med lite orange, lite småtrist men ändå med lite små invärtes glädjeskutt.

Jag är ju rökare, tyvärr. I dag på min nya arbetsplats började de prata om rökning. Jag har inte avslöjat min last utan avstår ifrån att röka på arbetstid. I all fall . . . diskussionen blev riktigt hetsig och ett väldigt avog mot rökare visade sig. Jag satt där och kände mig som en riktig skurk. Inte vågade jag tala om att jag är rökare under de förhållandena, samtidigt som det känns rätt fånigt att inte kunna stå för det. Men vi är en utrotningshotad art, bra är väl det, men man är illa sedd av många. Framför allt av dem som aldrig har rökt, de vet ju naturligtvis inte om hur djävulskt svårt det kan vara att sluta. Jag har ju skrivit om mina tidgare försök, och fler kommer det är jättesäkert.

Livet har återvänt! Det här med att arbetsträna på min gamla arbetsplats är nu inte aktuellt längre, jag var tvungen att tala om för min Arbetsförmedlare hur jag kände inför det. Reaktionen kom efter att hon hade pratat med personalavdelningen där ute. Stress, panik och ångest. Jag vet med mitt intellekt att jag överdriver, men jag har lite trista minnen från de avdelningar jag var på sist. Före det har jag jobbat 20 år på F 21 och har haft det bra och mycket  roligt. Det var i alla falla skönt att det inte blir någonting med det. Posttraumatisk stress skulle man kunna kalla det, men det behandlar man ju med att stegvis närma sig det man är rädd för. Men frågan är om det är värt det, 12 veckor med sjukpenning och sen inget mer och på det kanske må skit halva tiden . . . det är ju sånt jag inte kan veta. Det kunde ju lika gärna bli jättebra. Men nu får det vara så här, punk slut.

Rökningen . . . jo det går jättebra, jag röker. Inte lika mycket som tidigare men är trots allt fortfarande rökare.

Vikten, jo nÃ¥got kilo har jag gÃ¥tt ner i sommar men det är inte nÃ¥gon höghastighetsbantning direkt. SÃ¥ därför har jag börjat med “Danska rikshospitalets stoffskifteskur” . . . det lÃ¥ter det. Hospital lÃ¥ter ju inget vidare, man kan ju fÃ¥ lite trista associationer. Den pÃ¥gÃ¥r 13 dagar och vitsen är att man ska fÃ¥ igÃ¥ng ämnesomsättningen, öka farten kan man säga. Jag har gÃ¥tt ner 5 kg pÃ¥ 13 dagar när jag gjort den tidigare. Men man ska vara fullt frisk och inte ha problem med ämnesomsättningen. Man ska dricka mycket vatten. Jag har skrivit kött, men egentligen ska det stÃ¥: 205 g biff, men det är nog inte sÃ¥ noga, rött kött ska det i alla falla vara.

Här kan man hämta den –>> Danska kuren Högerklicka och spara mÃ¥l som

Någonting jättekul . . . Linedancen börjar i kväll, och en kompis som jag egentligen bara lärt känna litegrann ännu ska börja om att dansa. Att dansa, att röra sig till musik är något som ger mig positiv energi, och det behöver jag verkligen.