Nu är det gjort. Jag har varit på luleåkalset på kvällstid för första gången i mitt liv.Om det blir några fler gånger kan jag inte säga i skrivande stund. Jag är som man kan förstå, ingen festivalmänniska, men det var kul att se lite folk och lika skönt som det var kul att se lite folk var det att komma hem.

Jag hade mer eller mindre tvingat mina båda söner att gå med mig på det här evenemanget, eftersom torsdagkväll är gratis så tyckte de kanske att det var ok, de följde med mig i alla fall. Det var packat med folk överallt, en del hade även tänkt på sina husdjur och att de kunde behöva få ha lite roligt, de hade sin hundar med sig. Som hund tror jag inte att man har mycket utbyte av ett sånt här evenemang, jag tror inte heller att små barn har det. Men så såg det ut. Min dotter som är 14 år var också där med sina kompisar och jag hade fått stränga förhållningsorder om att absolut inte hälsa om vi träffades :--)

Vi knallade runt där bland folket, hundarna och de små barnen och hittade ett öltält som inte var knökfullt. Där inträffade en av kvällens behållningar, jag träffade en gammal klasskompis som jag har sporadisk kontakt med, så det var väldigt lyckat.

Vi gick vidare och eftersom tiden gick så träffade sönerna sina kompisar och jag började mer och mer känna mig som ett stort besvär, det var ganska uppenbart att de hellre ville vara med dem men ville inte lämna mig år vargarna, så att säga. Det var meningen att jag skulle möta upp med en väninna men hon hörde aldrig av sig . . .det var ju lite trist.

Vi såg dotterns favoritband, och jag bestämde mig för att åka hem när de spelat den enda låten som jag tycker är bra. Little girl:

Den låten och att jag träffade min klasskompis var kvällens behållning, samt att jag har så gulliga söner som går ut och vallar morsan.

Michael Jackson är död. Jag har aldrig varit något fan direkt, när jag var yngre var jag lite halvfan, men har nu när han är död så har jag av någon bisarr anledning blivit väldigt intresserad. Satt i går kväll och tittade på klipp på youtube, länge länge. Från det att han var liten och på mängder av konserer. Det som slår en är ju att hans utstrålning på scen och i intervjuer till exempel är som natt och dag. Då undrar man ju vilket som är hans rätta jag, kanske det var en kombination -- så måste det ju ha varit.

I dagens Aftonblad på första sidan står det att Jacksons näsa är borta! Först tror man att den har blivit stulen, vad vet man, men när man läser artikeln så är det efter alla operationer som näsan försvunnit. Det visste vi ju i och för sig redan. Men att han använde lösnäsa var en nyhet för mig i alla fall. Stackars karl, han hade ju varit en snygg karl om han inte lidit av sin näsfixering och det tvångsmässiga opererandet. En RIKTIGT snygg karl hade han varit.

Jag tycker att jag är fattig, men att ha 37 miljarder i skulder . . .eller var det 137 miljarder? . . . känn på den!

För mig är Michel Jackson en sorglig person, han verkade så ensam . . . något premiärlejon kan man då inte beskylla honom för att han var . . . ensam är ordet för mig. Även om han hade människor omkring sig upplever jag ändå att han var väldigt ensam. Lycklig tror jag inte han var, det kan man inte vara om man inte kan acceptera sitt utseende, så som han inte kunde.

Stackars karl. Han var otroligt begåvad.

Intervju under tagningen av videon till Beat it:

Sista repetitionen inför “This is it-turnén”:

Ja nu har jag ramlat ner pÃ¥ jorden igen – med en duns! JAG ska inte ha nÃ¥got eget företag, jag har inte tillräckligt med is i magen för det. Hoppade in och jobbade i butiken jag funderade pÃ¥ att köpa, och det var dÃ¥ ingenting för mig. Även om man naturligtvis har mycket mer att stÃ¥ i om det är ens eget. MEN nej. Det är för osäker branch känns det som. Jag känner att det nog är säkrast för min egen hälsa att inte ge mig in i ett sÃ¥nt osäkert projekt. FEGIS! Ja, mÃ¥ sÃ¥ vara.

Hellre en fegis än att få åt nerverna. Jag TÖRS helt enkelt inte.

Det är snabba ryck, uppgÃ¥ng och fall om vart annat. Jag HAR faktiskt funderat i FLERA dagar ;–)

Det är nog kanske ingen bra idé att öppna eget. Jag har redan ont i magen och vaknar på nätterna i vånda över att få det att gå ihop . . . ha ha ha . . . jag har inte ens börjat undersöka möjligheterna att få låna, startaegetbidrag och hur man sköter ett företag. Hur ska det här sluta? Nervöst vrak?