Jag hade ju sökt in till en utbildning som skulle börja till hösten, jag kom inte in. Det blev inte nÃ¥gon stor chock. Jag var egentligen inte behörig, det falerade pÃ¥ en sak, men eftersom jag läst 1 Ã¥r pÃ¥ en högre nivÃ¥ tänkte jag att jag kanske skulle ha en chans i alla fall. Jag fick ett brev pÃ¥ försommaren där det stod, mycket riktigt att jag inte var behörig - MEN de skulle behandla min ansökan i alla fall. Nu i veckan fick jag ett brev där det stod att jag, inte helt oväntat, inte var behörig. DÃ¥ frÃ¥gar jag mig varför ge mig förhoppningar? Men eftersom jag är en positiv person :–) tänkte jag dÃ¥ att där sparade jag 140 000 i en handvändning. Det är inte illa pÃ¥ sÃ¥ kort tid och allt.

Vad händer till hösten? Ja svaret på den frågan blir väl: Den som lever får se!

Just nu skriver jag i min blogg. PÃ¥ facebook kan man ju om man vill skriva vad man gör just nu, viket oftast för mig blir nÃ¥gon halvdum kommentar, beroende pÃ¥ att jag just dÃ¥ är inne pÃ¥ facebook och hÃ¥ller pÃ¥ med det. Jag har testat twitter, det tycker jag verkar rätt trist. Där ska man skriva vad man gör just dÃ¥. Tro det eller ej jag fick flera sk prenumeranter pÃ¥ mitt twittrande. Hur nÃ¥gon nu skulle kunna tycka att det jag skrev var intressant “kollar hur det här funkar”, mer än sÃ¥ skrev jag inte. Nu kommer jag inte ens i hÃ¥g vad jag har för användarnamn pÃ¥ det där twittrandet, sÃ¥ det är jag färdig med. Facebook däremot är betydligt roligare, det finns en hel del man kan roa sig med om man har trÃ¥kigt; göra tester av alla de slag, ALLA de slag tillexempel. Man väljer ju dessutom vilka som ska kunna se ens foton och kunna läsa det man skriver och det som skrivs till en, det är ju bra.

Vad gör jag just nu?
Pia bloggar.

◄ Back

Next ►

Picture 1 of 4

Vilket väder vi har haft senaste veckan här uppe i LuleÃ¥, helt otroligt varmt och soligt. Man har verkligen fÃ¥tt chansen att skaffa sig en solbränna. När det är sÃ¥nt här väder blir jag väldigt stressad? Jag mÃ¥ste fara till nÃ¥gon strand och sola varje dag, i fall att vädret skulle vända. Det gör i och för sig inte sÃ¥ mycket att jag stressar mig, pÃ¥ stranden är det ju rätt svÃ¥rt att stressa, man kan inte mycket mer än koppla av i solen. Lulviken är en suveränt fin badplats, tyvärr är baksidan den att man fÃ¥r kolsvarta fötter där. Det verkar vara sot i sanden som förmodligen kommer frÃ¥n järnverket som ligger tvärs över älven. Fötterna har den trÃ¥kiga egenskapen att det far in sot i alla skrymslen och vrÃ¥r, i och under naglarna och sÃ¥ vidare . . . Tanken slog mig nyss - hur mÃ¥nga av oss som “var där” sitter just nu med fötterna i hinkar och baljor? Fler än mig skulle jag gissa. Men lite fÃ¥r man ju offra ocksÃ¥ . . . .

I ALL FALL . . . vilket väder!

Det var ett faktum, de skulle skiljas.
Maken hade hittat en ny yngre lekkamrat, och ex-frun fick tre dagar pÃ¥ sig att flytta medan mannen reste bort…

Hon tillbringade första dagen med att packa sina tillhörigheter i kartonger och väskor.
Andra dagen kom flyttfirman och hämtade sakerna. Tredje dagen satte hon sig för sista gången ned vid deras vackra matsalsbord med levande ljus, satte på lite lugn bakgrundsmusik, och festade på ett halvkilo räkor, en burk kaviar och en flaska
Chardonnay.

När hon ätit färdigt gick hon runt i varje rum och stoppade in halvätna räkskal doppade i kaviar inuti alla gardinstänger. Sen rengjorde hon köket och lämnade huset.

När maken återvände med sin nya flickvän var allt bara lycka och glädje de första dagarna. Sen började huset sakta, sakta att lukta. De försökte allt; dammsög, torkade, tvättade golven, vädrade med fönstren vidöppna. Ventilationskanalerna kollades för att hitta eventuella döda gnagare, mattorna kemtvättades och luftrenare och doftblock hängdes upp överallt. Anticimex kallades in och satte in gasbekämpningsmedel varvid det nu inte så lyckliga paret tvingades flytta ut några dagar. Till slut revs de dyra tapeterna av ull ner och ersattes. Inget hjälpte.

Folk slutade komma på besök.

Hantverkare och reparatörer vägrade arbeta i huset. Hembiträdet slutade. Slutligen stod de inte ut med stanken längre utan beslöt sig för att flytta. En månad senare hade de inte fått huset sålt, trots att de halverat priset. Ryktet gick och till sist vägrade de lokala fastighetsmäklarna att svara på deras telefonsamtal. Till slut var de tvungna att ta ett stort banklån för att betala sitt nya hus. Ex-hustrun ringde mannen och frågade hur allt stod till. Han berättade hela historien om det ruttnande huset.

Hon lyssnade artigt och sa att hon saknade sitt gamla hem förskräckligt mycket och skulle kunna tänka sig att köpa huset. I tron att hans exfru inte visste hur pass illa huset luktade gick han med på att sälja till henne för tiondelen av marknadspriset, på villkor att hon skrev på samma dag. Det gick hon med på.

En vecka senare stod mannen och hans flickvän leende och såg flyttfirman komma och hämta allt för transport till den nya bostaden.

Inklusive gardinstängerna

Jag har ju provat internetdating och jag gillar det inte, vilket har framgÃ¥tt med all önskvärd tydlighet i tidigare inlägg. Ett av skälen är just det är med “puss och kram stumpan” . . . som avslutning pÃ¥ första - eller andra meddelandet??? Finns det nÃ¥got mer avskräckande? Jag menar vad ska man klämma till med efter ett tiotal växlade meddelanden om man redan frÃ¥n början har en pussochkramrelaton? Sen är det ju rätt korkat ocksÃ¥, jag kanske inte är vidare puss- eller kramvänlig,  jag kanske är en olidlig person men det har inte de här pussisarna ens brytt sig om att ta reda pÃ¥? Det andas lite desperation över det hela, tycker jag. Jag kan även tycka att det känns som ett övertramp när man fÃ¥r ett sÃ¥nt där meddelande. Personligen tycker jag det är rent löjligt om jag ska vara riktigt frank. SÃ¥dana potientiella dater Ã¥ker i soporna - direkt. Ã… andra sidan kanske det bara är ord, bokstäver som ställts bredvid varandra och bildar fyra ord: puss och kram stumpan, ord som kanske inte betyder nÃ¥gonting, det är ju trots allt bara ord.

Puss och kram alla stumpor och stumpar!